Lovade ju tidigare skriva om min skruvade inställning till hopp. "Hata hoppet" Och då passar det ju att ta det precis mitt i ruvningen, då man upplever massvis med symptom. Symptom som kan betyda att man är gravid, mensen är på kommande eller så är det bara biverkningar på Lugesteronet.
Nånstans inom sig själv väljer man då att hoppas. Har gjort det några gånger, det är ju trots allt min 4. IVF nu. Och precis alla gånger har jag fått bli besviken. Byggt upp förväntningar, googlat mammakläder, räkna hur långt jag är, när kommer babyn att födas, lagat en baby-ticker.... Tänkt att jag ÄR ju gravid. För att sen börja blöda, bara någon dag före testdagen, blivit tröstad av någon sköterska som övertygar en om att fortsätta med Lugesteronet tills testdagen. Det kan vara nidblödning, googlat på nidblödning, börjat hoppas igen...Testa; minus.
Man har klättrat upp på toppen av berget, berget av hopp. För att falla ner. Falla, falla, falla... Missfall, så här måste det kännas; för jag VAR ju gravid. Psykiskt.
Man mår aldrig så dåligt som i ruvardag 7. Där är jag idag, ruvandes på två embryon. Och hoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar