Väntar på embryo(n)

Sist och slutligen gick tiden fort. Pickade i mig totalt 2000 enheter av Puregon och sedan Pregnylen. Plocket blev en fredag och gick nästan smärtfritt, tackvare lokalbedövning, lugnade och någon intravenös smärtlindring. Tappade lite greppet om det hela pga alla medicin som de tryckte i mig. 8 celler blev det och nu är planen att få tillbaks embryo på måndag.
Blev förresten mycket illamående av alla mediciner och spydde på vägen hem. Kom som en totalt överraskning för mig för det har inte hänt förr.
Jag har ingen aning om hur det har gått för de ringer tydligen inte under veckosluten från TAUS. Så vi inget val än att åka iväg imorgon och hoppas på det bästa.

Ägg på flykt?

8 dagar med Puregon bakom (dag 9 idag). Nu känner jag definitivt att något är på gång. Som vanligt i detta skede är jag rädd för att folliklarna ska börja poppa av sig själv. Osannolikt, men tänker på det då jag nyser t. ex. Helt sjukt, jag vet. Kontrollultra nummer 2 imorgon. Hoppas vi får veta dagen för äggplockningen också. Också i detta skede börjar hoppet infinna sig. Jag "hatar hoppet". Låter konstigt, men ska förklara mig i ett senare inlägg.

Äntligen på G

Så fick jag äntligen börja picka Puregon då. Skall erkännas att det började tära på husfriden med artificiella övergångsbesvär. Nytt för mig var att jag slipper Orgalutran denna gång. Fortsätter alltså med Synarela-puffandet som broms istället. Tackar för det! Orgalutran var rätt så jobbigt att picka i sej och sved gjorde den också.
Har fortfarande svårt med humöret, hopplösheten smyger sej på främst på kvällen då jag ska somna. Hur skall det gå? Kommer vi att sluta bara vi två eller kommer det att lyckas denna gång? Skall vi börja doptionsutredning i såna fall? Kommer jag att duga som mamma åt ett adoptivbarn?
Måste ju sluta oroa mej och hålla upp humöret, men det är svårt att styra sina känslor.

Nedreglering, slutet är nära

14 dagar Synarela bakom mig = 14 x 30 doser (så här lågt).
Först gick det bra och gladde mig åt att jag inte hade nästan några biverkningar. Minnsann, detta klara vi! Tills jag började gråta eller få raseriutbrott för minsta lilla. Och de senaste dagarna; svettas som aldrig förr. Minsta lilla promenad och jag är röd som en tomat och genomsvettig. Mensen anmälde sig i förmiddags för att sedan försvinna igen. Men det ÄR på slutrakan med nedregleringen i alla fall.